Han kammade hem 300 miljoner kronor när han sålde sitt snusbolag Skruf i fjol. I förra veckan lade han bud på det börsnoterade riskkapitalbolaget Ledstiernan. För DI Weekend berättar doldisen Adam Gillberg, 38 år, varför han helst arbetar i det tysta. Porten är anspråkslös och adressen har inte det bästa ryktet. Men i fastigheten på Malmskillnadsgatan i Stockholm huserar bland annat börsbolaget Orc Software och riskkapitalbolaget ITP Invest.
Högst upp i huset, dit inte ens hissen går, står det ”Thuban AB” på en handskriven lapp på brevinkastet. Adam Gillberg öppnar i nystruken skjorta.
”Min far har haft sitt kontor här uppe ända sedan 1974. Jag har suttit här sedan Skruftiden då vi hade vårt huvudkontor här”, berättar han.
Det är andra gången på bara ett par dagar som vi ses på det spartanskt inredda kontoret. Första gången har ett pressmeddelande gått ut på morgonen om att det nybildade bolaget Thuban AB, kontrollerat av Adam Gillberg och finansmannen Martin Bjäringers investerarkollektiv Monterro, lagt ett bud på Ledstiernan värt 172 Mkr.
Rubriken på Dagens Industris förstasida dagen efter lyder "Tobaksklippare köper börsflopp". Ordvalet ”klippare” gillas inte av Adam Gillberg.
”Jag är så långt ifrån en klippare man kan vara. Jag är extremt långsiktig”, säger han.
Det är efter lång tvekan som Adam Gillberg väljer att ställa upp på en större intervju för DI Weekend.
”Jag har ett intresse av att få ut information om budet på Ledstiernan och våra motiv att köpa ut bolaget från börsen. Men i övrigt ser jag ingen anledning att vara med i tidningen. Jag har inget som helst behov av att synas”, säger han.
Att Adam Gillbergs lillasyster Leonie är gift med Karl-Johan Persson, vd och arvtagare till Hennes & Mauritz , bidrar till den restriktiva hållningen. Adam Gillberg gör direkt klart att om sitt privatliv, och särskilt om sin svåger, vill han inte prata.
”Karl-Johan är som en bror för mig”, undslipper han sig dock.
Adam Gillberg berättar att han växte upp på Lidingö men har bott utomlands under flera perioder i sitt liv. Efter avslutade ekonomistudier vid Boston University i USA stod han vid ett vägskäl.
”Valet stod mellan att åka till Wall Street och bli aktiemäklare eller flytta hem. Jag har vuxit upp med entreprenörskap runt omkring mig och insåg under studietiden att jag också ville skapa företag, så det blev Sverige”, säger han.
Efter en masterexamen på Handelshögskolan i Stockholm, ett par år inom Stenbecksfären och ett dotcom-äventyr i London var det dags. Året var 2002.
”Det var ett extremt tråkigt år när inte mycket roligt hände i affärsvärlden. Både jag och min bästis Jonas Engwall, som då drev en ir-byrå, hade tröttnat på dotcom-världen och vi bestämde oss för att starta ett företag ihop. Vi låste in oss i två veckor och diskuterade olika affärsidéer. Vi tittade mycket på monopolindustrier och vilka luckor som fanns i de marknaderna”, berättar Adam Gillberg.
Jonas Engwall, som gjort årsredovisningar till Swedish Match , kom med idén att de skulle starta ett nytt snusmärke. Och så blev det, trots att ingen av dem hade någon erfarenhet från snusmarknaden eller tillverkande industri över huvud taget.
”Vår analys var att Swedish Match hade varit duktiga på produktkvaliteten, men inte hade uppdaterat produktens image på många år. Vi såg att det fanns utrymme för ett snusmärke som vände sig till den nya generationen snusare, som inte bar keps och åkte traktor utan var tjejer och börsmäklare”, säger Adam Gillberg.
Utgångspunkten var att snuset skulle smaka precis som Swedish Matchs storsäljare General.
”Vi hittade en farbror i orten Skruf i mörkaste Småland som gjorde sitt eget snus. Vi gav honom tre månader att ta fram ett snus som smakade exakt likadant som General. Och han lyckades. Vi lät kockar på Stureplan, som har ett väl utvecklat smaksinne, testa och de kände ingen skillnad.”
Den kände reklammakaren Michael Storåkers, som Adam Gillberg och Jonas Engwall var kompis med sedan Handelstiden, var med från start som rådgivare.
En snusfabrik byggdes i Skruf på rekordtid, nio månader, och i slutet av 2003 lanserades Skruf Snus på den svenska marknaden. Dosorna hade en exklusivare design, kostade ett par kronor mer än konkurrenternas och Skruf blev snabbt känt som ”Stureplanssnuset”.
”Det var helt enligt plan. I den gruppen finns många trendsättare. Sedan spred sig snuset till andra grupper och övriga landet”, säger Adam Gillberg.
Men för Adam Gillberg och Jonas Engwall var den första tiden med Skruf långt från kundernas glassiga Stureplanstillvaro.
”Det första året tillbringade vi tre dagar i veckan på fabriksgolvet i Småland och packade snus och sopade golven. Vi har arbetat extremt hårt och långsiktigt med Skruf”, säger Adam Gillberg.
Företaget levde på knappa resurser. Bolaget hade fått in 18 Mkr i startkapital från ett antal affärsänglar, riskkapitalbolag och familjemedlemmar. Det var bara hälften av vad grundarna budgeterat för i den ursprungliga affärsplanen.
”Det gjorde att vi fick anstränga oss ännu hårdare. Men vi backade aldrig och trodde stenhårt på idén. Succén var långt ifrån given och vi var nära att gå i konkurs tre gånger de första åren. Men vi lyckades kämpa oss ur knipan varje gång.”
Vändningen kom när Skruf gick in i Norge 2004. Det blev en omedelbar succé.
”Den norska marknaden var klart försummad av Swedish Match. Det fanns bara tre varumärken, General, Grov och Catch. När vi kom in som en utmanare blev det automatiskt så att många valde vårt märke.”
Vid den här tiden talades det om att EU skulle släppa snuset fritt i Europa, vilket fick Skruf att ta kontakt med den brittiska tobaksjätten Imperial Tobacco.
”Vi ville att de skulle distribuera vårt snus i Europa, men när vi satte oss ned för att diskutera visade det sig att de i stället var intresserade av att köpa Skruf. Det fanns inte på kartan för oss, men vi behöll kontakten”, säger Adam Gillberg.
Efter över ett års förhandlingar nådde parterna en lösning som bägge var nöjda med. Hösten 2005 blev Imperial Tobacco ägare till 43,5 procent av Skruf genom att köpa ut alla externa delägare till en kostnad av 65 Mkr. Enligt avtalet som då skrevs skulle grundarna kvarstå i bolaget och sälja sina aktier vid ett senare tillfälle.
”Imperial tillsatte en vd och lade in sina existerande tobaksprodukter i vår säljkår. Vi satt i styrelsen och hjälpte Imperial att lära sig snusmarknaden. Snus var ju en produkt som de inte kunde något om”, säger Adam Gillberg.
I juni 2008 sålde grundarna sina aktier och lämnade företaget – utan att det skrevs en rad om saken i svensk affärspress. Det var först i förra veckan som DI, i samband med artikeln om Ledstiernanbudet, uppmärksammade att Adam Gillberg och hans far, som tillsammans satt på 37,5 procent av aktierna i Skruf, inkasserat hela 300 Mkr vid affären.
Totalt betalade Imperial 450 Mkr för att köpa loss de sista aktierna, vilket går att utläsa i Imperial Tobaccos årsredovisning för 2008. 135 Mkr gick till Jonas Engwall och 16 Mkr till Michael Storåkers.
”Det fanns ingen uppsida för oss i att gå ut i pressen med den affären. Vi ville att överlämningen skulle gå så smidigt som möjligt och vi ville inte att det skulle bli en massa snack bland de anställda”, säger Adam Gillberg.
Att grundarna fick så bra betalt för sina aktier berodde på att Skruf rönte stora kommersiella framgångar mellan 2005 och 2008. Marknadsandelen i Sverige växte från 1 procent till över 2 procent och i Norge var marknadsandelen hela 15 procent när de sista aktierna såldes.
I dag är den över 20 procent, berättar Adam Gillberg, men i övrigt har han ingen större koll på Skruf längre.
”Jag har aldrig varit en snuskille. Jag har inte öppnat en snuskyl sedan jag lämnade Skruf. Det är ointressant för mig.”
Det som framför allt intresserar Adam Gillberg i dag är Ledstiernan – det riskkapitalbolag som startades mitt i millennieyran av profiler som Jan Carlzon och Olof Stenhammar. Adam Gillberg blev invald i Ledstiernans styrelse 2006.
”Jan Carlzon förklarade att de ville ha en föryngring och ny kompetens i styrelsen. Jag tänkte att det kunde vara bra för mig att få lite börsbolagserfarenhet och vidga mitt nätverk. Jag satt ju i ett slags halvkarantän från Imperial Tobacco och kunde inte ta vilka uppdrag som helst, men Ledstiernan fick jag okej på.”
Att Ledstiernan var ett av börsens mest utskällda bolag efter att ha förlorat över 99 procent av sitt börsvärde skrämde inte Adam Gillberg.
”Det var ju nästan bara lockande, för att se om det gick att vända skutan. Ända sedan jag kom ombord har det pågått en diskussion om hur det ska gå till.”
Diskussionerna ledde till slut till att Adam Gillberg gick ihop med Ledstiernans största ägare sedan flera år, Monterro, och
i förra veckan presenterades ett bud via det gemensamma budbolaget Thuban (egyptiskt ord för polstjärnan, ledstjärnan). Ledstiernans sex grundare, varav flera sitter i styrelsen, har redan accepterat budet.
”Alla i styrelsen är rörande överens om att Ledstiernan mår bäst av att köpas ut från börsen. Kostnaderna för att vara noterat är alldeles för höga jämfört med börsvärdet. Vi vill utveckla några av portföljbolagen, men det kommer att ta tid och sker bäst i en onoterad miljö”, säger han.
Sedan budet presenterades har Thuban fortsatt att köpa Ledstiernanaktier över börsen och förfogade över drygt 46 procent av aktierna i början av denna vecka.
”Vi hoppas givetvis att vi får in minst 90 procent av aktierna så att vi kan avnotera bolaget. Men får vi inte det får vi söka oss till en mindre lista där informationskraven är lägre”, säger Adam Gillberg.
Aktien har vid ett par tillfällen efter budet handlats någon tioöring över budkursen, vilket indikerar att det finns personer som spekulerar i ett högre bud. Men ett sådant är uteslutet, enligt Adam Gillberg.
”Det finns inget sådant utrymme. Priset är redan färdigförhandlat efter långa diskussioner med grundarna som väljer att sälja på den här nivån. Det handlar inte om att vi budgivare ska göra ett snabbt klipp, tvärtom. Det kommer att krävas hårt arbete och tålamod, och det kommer att ta minst fem år innan resultaten förhoppningsvis syns. Fram till dess ska vi inte bry oss om kvartalsrapporter och sådant.”
Adam Gillbergs pappa Gunnar Gillberg är med på ett hörn i budet, som ägare till 13 procent av Thuban. Adam Gillberg äger 37 procent.
”Min far har alltid hjälpt mig och har varit med i alla mina affärer. Det är kul att han vill vara med på resan med Ledstiernan också”, säger Adam Gillberg.
Även pappa Gunnar är något av en doldis. En sökning på Gunnar Gillberg i ett svenskt pressarkiv ger ett fåtal träffar. Störst uppslagen är en artikel i DI från 1990 som berättar att den USA-boende svensken har gjort en vinst på nära 200 Mkr genom att sälja stålföretaget Techalloy, som han köpt fem år tidigare i nedgånget skick.
”Pappa är entreprenör och har gjort affärer inom fastigheter, stål och plast. Han bor utomlands sedan 1980-talet”, berättar Adam Gillberg.
Liksom sin far tänker Adam Gillberg använda de pengar han har tjänat till att utveckla nya företag.
”Jag tycker att det är kul att bygga bolag som blir livskraftiga och att skapa varumärken som består. Det är oerhört spännande och givande”, säger han.
Hittills har han gått in som delägare i Qbtech, som sysslar med ADHD-diagnostik, och i webb-tv-bolaget Stockontv. Fler investeringar är för närvarande inte aktuella, enligt Adam Gillberg.
”Ledstiernan innebär en stor investering för mig och kommer att ta väldigt mycket tid. Det blir mitt huvudansvar de kommande åren”, säger han.
Adam Gillberg uppger att alla miljoner från Skrufaffären inte har ändrat hans liv på något plan.
”Som du ser har jag ingen dyr konst på väggarna. Den enda skillnaden är att jag kan göra större affärer.”
